Absolut gehör

絶対音感について問い合わせがありました。今回はスウェーデン語だけです。
Vi fick en förfrågan angående förekomsten av träningsmetoder för absolut gehör. Här är våra synpunkter.

Absolut gehör är på sätt och vis en västerländsk ”nutidssjuka” som inte på samma sätt förekommer i andra kulturer resp. förr i tiden i vår kultur.

I äldre tiders musik har tonsystemet legat både högre och lägre än i nutida musik. Skillnaden har kunnat uppgå till mer än en helton. En internationell standard infördes 1880 då man enades om a' = 435 Hz. Denna standard behölls delvis ända in på 1940-talet. Radioorkestern i Stockholm hade i slutet av 40-talet normen a' = 438 Hz, och man kallade 435 Hz för kammarmusikstämning. Under 40-talet invandrade från USA den idag officiella (men ej internationellt överenskomna) normen 440 Hz. Det har sen dess skett justeringar uppåt både här och där. Idag spelar Göteborgs symfoniker med a' = 442 Hz. Berliner Symphoniker har kanske hunnit längst, 447 Hz.

Vi märker att en musiker med absolut gehör ofta har svårigheter att sjunga med, när hela tonsystemet förskjuts uppåt eller neråt ifrån den norm som han/hon har blivit inskolad på.
Det berättas om en duktig musiker från Norrland som hemma i byn blivit präglad en halvton "för lågt" av ett gammalt piano som inte tålde att stämmas upp i modern tonhöjd. Han fick verkligen kämpa länge för att kunna "trivas" med sina medspelare ute i stora världen.

En klarinettist måste vänja sig att byta mellan A- och B-klarinett som i förhållande till notbilden klingar en liten ters resp. stor sekund lägre, en saxofonist har att växla mellan B- och Ess-stämda instrument osv. Ett litet barn som indoktrineras av pianots tonhöjder kan från början bli avstängt från blåsinstrumentens underbara värld (utom flöjt, oboe och fagott).

Särskilda problem skapar det absoluta gehöret i umgänget med tidig musik. Före 1880 (se ovan) fanns bara en massa olika lokala standarder för tonhöjden. Det förekom till och med dubbla normer (ofta med en halvton emellan) i samma stad, en för sakral och en för profan musik.
En turnerande flöjtist, t.ex, måste ha upp till sju flöjter i olika längder eller sju utbytbara mellanstycken för sitt instrument. Absolut gehör förekom förmodligen då också men i så fall mycket lokalt.

När vi idag tolkar musik ifrån Bachs tid, gör vi det gärna med lågstämda instrument (415 Hz, modern senbarock-stämning, halvton lägre än 440).
Fransk musik från ca 1700 utförs med fördel med instrument stämda i gammal Pariser-stämning, 392 Hz (ca helton lägre än idag).
Renässansmusik och tidig barock spelas av finsmakare med a' = 466 Hz (halvton högre).
När vi helhjärtat hänger(dvs. hängiver) oss åt tidigmusik lär vi oss också att hel- och halvtoner och i och med det andra intervall skiljer sig ganska starkt ifrån den liksvävande stämning som förknippas fr.a. med pianot.

Den liksvävande stämningen/temperaturen var känd redan på 1500-talet, men de flesta musiker tog avstånd från den till förmån för en renare harmoni som innebar att man antingen begränsades till ett fåtal mycket renstämda tonarter (medeltonsstämnig), eller att tonarterna fick olika karaktärer med olika grad av harmonisk renhet (oliksvävande temperaturer). Inte förrän i det "nivellerande" 1800-talet, nämligen från ca 1850, började den liksvävande temperaturen att vinna burskap. En amerikansk pianostämmare som 1901 gav ut en bok säger i företalet: "Nu har vi hållit på i ungefär ett halvsekel att stämma liksvävande, men jag måste tillstå att jag märkt att många av mina kolleger fortfarande stämmer oliksvävande och harmoniskt favoriserar tonarter med b-förtecken. Detta torde bero på att underhållningsmusiken i allmänhet skrivs i b-tonarter." (Och detta, menar vi, torde bero på att underhållningsmusik på den tiden så ofta spelades av blåsensembler, vilkas B- och Ess-instrument rörde sig vigare i b-tonarter.)

Så vitt vi vet, kan absolut gehör yttra sig på i princip två olika sätt: lineärt (rätlinjgt) resp. cykliskt (spiralformat). Det rätlinjiga gehöret innebär att man lärt sig tonsystemets toner en och en, var för sig, det spiralformiga däremot att man upplever en ton som samma oavsett vilket oktavläge den befinner sig i. De båda typerna ger förmodligen olika förutsättningar att uppfatta resp. producera samklanger. En vild gissning är att den spiralformiga typen ger en fördel för den harmoniska aspekten. En sångare som blivit hundraprocentigt indoktrinerad på var och en av pianots toner, kan ha svårt att anpassa sig i en kör som strävar efter att sjunga med harmoniska intervall.

Kort sagt: Absolut gehör är långt ifrån högsta lycka för en musiker. Tvärtom har det föga med musikalitet att göra. Tänk på Bach som måste springa från den ena orgeln till den andra, alla stämda i olika tonhöjder och kanske i olika temperaturer (medelton, Werckmeister, Kirnberger m.fl.)! Ett gott intervallgehör, både melodiskt och harmoniskt, är däremot av högsta vikt.

Förutom den historiska (tids-) aspekten infinner sig i vår tid i allt högre grad en rumslig/geografisk/kulturmix-aspekt. Kanske måste ”världsmusikern” i än högre grad akta sig för att fastna i ett visst system. Jämför de aningslösa schweiziska korna som har ett absolut gehör enbart inriktat på tonhöjden som hörs från skällkons klocka!

Vi är alltså absolut emot en metod att pracka på små oskyldiga barn ett s.k. absolut gehör.