2009年1月30日金曜日

Genji (2)

http://atky.cocolog-nifty.com/photos/uncategorized/2008/07/04/wakamurasaki.jpg
今回は長いので日本語とスウェーデン語に分けました。日本語は前日のブログをご覧ください。

"Berättelsen om prins Genji" har 54 kapitel. Jag har nu i den moderna översättningen kommit fram till kapitel XVIII, dvs. en tredjedel av boken. Vissa saker gjorde det svårt för mig att förstå. Framför allt var det mycket främmande för mig att polygami var ett måste för en "gentleman" på prins Genjis tid. Så började jag läsa två nutida framställningar om Genji.

Intressant är att månggifte inte var en privatsak i mannens och kvinnans relation, utan att det kunde spela livsavgörande roll för familjers öde inom samhällets högre klasser. För fadern som skickade sin dotter till kejsarens harem kunde det vara ett sätt att klättra upp på karriärstegen.

Heian-perioden, då boken om Genji skrevs, är historiskt den tid då matriarkatet börjar vika för patriarkatet. Det var en viss skillnad mellan månggifte vid kejsarhovet och bland adeln. Hos kejsaren levde många döttrar från adels familjer. Kom de från högadeln kallades de nyoogo, döttrar från lägreståndsfamiljer benämndes kooi. I princip var endast en son till en nyoogo befogad att bli kronprins. Genjis mor var emellertid kooi, varför det för honom knappast fanns någon möjlighet att bli kronprins.

När en dotter föddes i en adelsfamilj blev man mycket glad. Henne försökte man nu ge så bra utbildning att hon skulle kunna bli en god prinsessa. (Murasaki Shikibu, författarinnan till "Prins Genji" var just verksam som privatlärare för en sådan förhoppningsfull telning.) Sedan kunde man introducera henne som nyoogo vid kejsarhovet och hoppas att hon blev älskad av kejsaren och så småningom skulle föda en pojke. Nu fattades bara att kejsaren valde just hennes son till sin tronarvinge för att hon skulle få samma status som sin make kejsaren och i och med detta få sin egen far till undersåte.

Kronprinsen kunde däremot få nyssnämnde undersåte, sin egen morfar, som sin förmyndare, och denne fick nu som livsuppgift att för sin dotterson bredda vägen till kejsartronen.

Det var på så sätt som Fujiwara-familjen blev den tidens mäktigaste klan. Michinaga Fujiwara (f.ö. "vår författarinnas" arbetsgivare) var den starkaste manen i Fujiwara-klanen. Han hade fyra döttrar och manövrerade maximalt med dem.

För att ta sig högst upp i karriären behövde en adelsman alltså inte bara vara klok och slug utan också ha begåvats med vackra döttrar (vid god hälsa för att kunna föda en kejsarson), men dessutom ha det ekonomiskt bra ställt för att kunna imponera på kejsaren med en välklädd och välutbildad dotter. Det skadade heller inte, som i Michinagas fall, att medtävlarna en efter annan dog av någon sjukdom.

Det verkar som om månggifte var en "välståndsförsäkring" både för kejsarfamiljen (många presumtiva kronprinsmödrar för bästa möjliga urval) och adelsfamiljerna (för största möjliga kronprinsmormodrar). Det liknar lite grann lejonhannen som hävdar sig själv och sin avkomma genom att äta upp andra hannars ungar men försöker para sig med så många honor som möjligt. Det är ganska naturligt att polygami oftare kunde accepteras och detta av båda könen, innan individualistiska tankgångar började göra sig gällande. Utanför det reglerade äktenskapet existerade ett ganska fritt "vänstrande" även av kvinnor (skildrat i flera dagböcker skrivna av hovdamer). Fram till 1925 fanns haremsmodellen kvar i japanska kejsarhovet. Det var Kejsar Showa (1925-1989) som vid sin kröning avvisade månggiftet, och så har det förblivit.

Tillbaka till Genjis tid: För dem som trots alla ansträngningar saknade barn, fanns möjligheten att adoptera någon annans. Genji fick inget barn med sin favorithustru men lyckades få hustruns medgivande att adoptera en flicka som han avlat med en annan dam. Hans adoptivdotter födde senare kronprinsen och blev så småningom kejsarmoder.

Förståelse av andra tider och andra kulturer kan kanske ge nya infallsvinklar på och större tolerans i dagens debatterande.

0 件のコメント: